Sagan om ringen, Auckland - Wellington Del 2

Eftersom ni nu med spänning väntat alltför länge på att få höra hur jobbintervjun gick, ska vi nu berätta vad som hände då vi lämnade Taupo.

Då vi körde ner till Ohakune, fick vi köra genom the Desert, öken så långt ögat kan nå. Förutom bergen vid horisonten. Tongariro National Park, med snöklädda berg, och inte minst, vulkanen Mount Ngauruhoe som alltså är Mt Doom från Sagan om ringen. Maffigt. Där lunchade vi i kylan innan det var dags att vända av till Ohakune och jobbintervjun.

Jobbintervjun ja. Det var inte mycket till intervju, men dom visade oss runt i en halvfärdig restaurang och bar med stor potential, och bad oss återkomma den 10 juni för att provjobba. Visst sade vi, och fick då bråttom ner till Wellington. Nu skulle vi hastigt utforska södra ön!

Så vi hoppade in i Herbert och körde neråt, och långt efter att mörkret föll befann vi oss äntligen i utkanten av huvudstaden. I Upper Hutt hittade vi en mysig parkeringsplats där vi övernattade.

Regn och åter regn vaknade vi till. Men nu skulle mera sagan om ringen attraktioner ses. Vi körde runt och sökte, men det ända vettiga att se som vi hittade var Rivendell. Ett superfint parkområde, som hade varit helt perfekt att vandra på i hela dagen om bara vädret hade tillåtit.

På grund av just vädret sen, bestämde vi oss för att boka färjan över till södra ön redan nu. Vi irrade på i Wellington resten av dagen i väntan på färjans avgång, och på kvällen körde vi på båten. Båten i klass med RG Line tog oss sen över till södra ön, och nya spännande äventyr.

We're back in business! Auckland - Wellington Del 1

Här sitter vi i en teepee, och uppdaterar våran blogg. Men det här inlägget kommer att handla om resan ner från Auckland till Wellington, så teepee's får ni höra om först i nästa blogg. Haahaa.

I söndags slapp vi sist och slutligen ut ur storstaden (läs:dyngstaden) Auckland. Och livet lekte igen! Herbie var pigg och glad, och njöt av att rulla iväg ut i friheten. 150 km söderut, närmare bestämt Hamilton, blev vårt första stopp. Där vandrade vi runt i stan efter att mörkret hade fallit, och kröp sen in i Herbert någon gång runt 9, 10 tiden för att vara pigga och glada för shopping följande morgon.

Efter shoppingen på måndag förmiddag, drog vi vidare österut. Hade i planerna att besöka Hobbitbyn, men 65 dollar för något uppbyggt i efterhand, fick oss på andra tankar. Så vi körde vidare mot Tauranga. På vägen dit stannade vi även för lunch. Smaskiga nudlar, helt underbar utsikt, och allt detta för endast 1 dollar. Detta kallar vi vardagslyx! Lyxrestauranger får slänga sig i väggen!

Väl framme i Tauranga möttes vi av riktig semesteridyll. Detta är troligtvis en plats att spendera lite längre tid vid sommartid. Mysig stad överlag, med vackra stränder och vyer. Vi valde trots detta att fortsätta ner mot Rotorua. I stadens utkant bosatte vi oss sen bakom ett par grushögar.

På morgonen vaknade vi till en dimmig utsikt. Via Hell's Gate (ett spa vi aldrig besökte) körde vi in till Rotorua. Rotorua är en riktigt mysig liten stad, med nackdelen att det luktar alldeles förskräckligt. Hela staden är uppbyggd på vulkaniska marker. Detta är en plats väl värd att besöka, men inget ställe åtminstone vi skulle vilja spendera längre tid vid.

I Rotorua besökte vi biblioteket, parken mitt inne i stan, den ståtliga röda skogen The Redwoods utanför stan och på kvällen for vi till Rainbow Springs för att kika på kiwifåglarna! De vaknar upp till natten, så vi var tvugna att åka dit i mörkret, vilket resulterade i kassa fotografier, men bildbevis som bildbevis.

På onsdagen vaknade vi igen upp till en dimmig landsväg. I kallt och ruggigt väder fixade vi frukost och körde vidare ner mot Taupo. På vägen dit svängde vi ner till Wai-O-Tapu Thermal Valley. Där fick vi beskåda Lady Knox för 15 dollar, en livs levande geiser. Det låter maffigare än vad det var. För att geisern skulle få utbrott, sattes den igång med såpa. Trots detta blev resultatet det samma som vid ett naturligt utbrott.

Efter geisern betalade vi samma summa igen, för att även få promenera runt i resten av parken. Detta visade sig vara väl värt pengarna. Trots den ihärdiga svavelstanken bjöd parken på underbara vyer och intressanta pölar i trevliga färger.

Något trötta efter några ytterst aktiva dagar körde vi sen in till Taupo. Där unnade vi oss att ta in på hostel. Efter en välförtjänt dusch, traskade vi runt i stan en stund, för att sen ta det lugnt resten av dagen. Följande morgon väntade en arbetsintervju i Ohakune. Men mera om detta i nästa inlägg!

Greetings from the road!

Vi är back in business! Tillbaka ut på vägarna, fri som fåglar igen, ler lyckan mot oss. I skrivandets stund sitter vi på biblioteket i Rotorua. Sen Auckland har vi även hunnit med Hamilton och Tauranga. Men mera om det kommer i ett senare skede, med bilder och allt.

Ikväll ska vi kika på kiwi-tipporna, det blir roligt! Gör er redo för ett långt och informativt (hrm..?) blogginlägg någongång i framtiden. Nu ska vi leva så billigt som möjligt, vilket betyder övernattningar på parkeringsplatser, toalettbesök och vattenpåfyllning på allmänna vessor, lyxiga nudelmiddagar med vackra utsikter och kanske någon dusch vid simhallen lite nu som då.

Trots detta, får vi faktiskt lyxa till det, med gratis boende i Ohakune, nu på torsdag. Dit ska vi på jobbintervju. Håll tummarna för att vi båda får jobb där, så att vi får spendera vintern här i Nya Zeeland med skidbacken och Mount Doom utanför dörren!

Bye bye Auckland!

Om allt går som planerat, och vår lilla Herbert klarar av besiktningen på torsdag, sticker vi äntligen vidare från Auckland på söndag, för att söka nya äventyr!

It's all up to you now, Herbie! Håll tummarna!

Jennies lilla äventyr!

Efter många långa jobbsökar dagar och med ett jobb som var c. 2h i veckan bestämde sig Jennie att lämna Auckland för att åka ut på landet och plocka frukt.
Tänkte att 3 veckor borde bli passligt och det var det också. En dag till och man skulle blivit förstenad av tråkighet.




Platsen där jag jobbade/bodde var härlig men mystisk. Det var en 50-60 årig maori man som ägde ett litet hostell, c. 12-18 personer var vi som bodde där. Han fixade jobb åt oss på olika vingårdar där vi plockade frukt. Ibland jobbade vi 4h per dag och ibland ingenting alls. Hostellet var mitt ute i ingenting, närmaste by låg 10min bilväg bort så på de lediga dagarna var vi beroende av sjuss av ägaren för att komma in till stan. En dag var vi till Goat Island som jag sedan fick veta var en av de där "borde besöka" ställena.
Annat som man gjorde för att fördriva tiden var spela kort, läsa och glo på tv. Hade många sådana dagar som man skulle ha önskat sig där hemma där man alltid har för mycket möjligheter till aktiviteter. Därtill hade vi 2 bbq! Som ju bara var för mysiga!

Var även ute på promenader och njöt av den vackra omgivningar ganska ofta! Den ena vingården hade dock den överlägset bästa utsikten.

Summa sumarum var veckorna riktit trevliga, trevlit folk och trevliga kvällar. Men det var nog skönt att komma tillbaka till civilisationen. Rik blev man inte, c. 650 $ för 62h arbete. Oj så man skulle arbeta för sådana summor hemma! Men vi fick ju faktiskt en låda med 10 flaskor vin att dela på sista kvällen vi jobbade! Så en sådan bonus får man ju inte glömma! Och vindruvor åt man så man såg stjärnor varenda dag. :)

På skilda håll

Eftersom Jennie inte befinner sig i Auckland mera för tillfället har bloggen stått stilla. Trots detta bestämde jag mig nu för att blogga lite, så att alla nära och kära utanför facebookvärlden också får se att vi fortfarande lever och mår bra.

Jennie har som sagt packat ryggsäcken och stuckit iväg för några veckor. Hon plockar frukt i Warkworth, en bit norr om Auckland, eftersom hennes jobb här visade sig att inte räcka till. Själv jobbar jag numera 6 dagar i veckan på en italiensk restaurang, Invito, här mitt i smeten i Auckland. På grund av detta är det nu vanligt, tråkigt vardagsliv som gäller. Tyvärr. Men visst trivs jag ändå. Bor för tillfället till och med i lägenhet, mitt inne i stan, med Sky Tower som utsikt från sovrummet. Inte illa. Förutom jag, bor Sussu (en av de finska tjejjerna från hostellet) i samma rum, och i det andra rummet har vi en liten koreanska som vi kallar Muffins. Henne ser man inte mycket av, eftersom hon största delen av tiden hemma spenderar undangömd i sitt rum. Lika bra egentligen, då hennes engelska kunskaper har stora brister, så att det helt enkelt är omöjligt att föra en normal konversation med henne.

Förövrigt har inte mycket nämnvärt hänt de senaste veckorna. Som sagt är det vardagsliv som gäller nu. Men på torsdag tar jag troligtvis Herbert, som fortfarande står parkerad vid hostellet tillsammans med Linda, och sticker norrut för att hälsa på Jennie ett varv. Hoppas på bra väder, som de senaste veckorna inte visat sig alltför ofta. Hösten är här, och regn, hårda vindar och lite kyla till och med, hör till vanligheterna. Antar att den lilla trippen till Piha för två veckor sen var den sista dagen i bikini för denna säsong.

Vad skönt det var att komma sig bort från Auckland en stund, dagen då jag for till Piha tillsammans med gänget på hostellet. Solen sken, och vågorna var underbart roligt busiga. En riktig superdag, med lek och skratt på stranden. Ser verkligen framemot nästa sommar här, då man förhoppningsvis kommer att få bo vid stranden, om vi bara hittar jobb på något passligt ställe. Kanske man till och med tar sig tid att lära sig surfa.

Men nu är det ändå snowboarden som ligger närmast till. Vi hoppas på att få jobb i Queenstown till vintern, och då ska brädan på så ofta som möjligt! Måste erkänna att det känns lite lustigt att planera in vintern till juni, juli, augusti. Allt är tvärtom. Får se hur det känns sen då man är tillbaka på "rätt" sida av ekvatorn, då blir antagligen allt tvärtom igen. Bara en sån sak som att köra på högra sidan av vägen, känns redan nu väldigt långt borta. Man vänjer sig snabbt med alla dessa förändringar tydligen.

Förhoppningsvis ska detta inlägg även få Jennie att uppdatera denna blogg, så ni får höra om hennes tid tillsammans med alla vindruvsklasar också. Själv hoppas jag på att få äta vindruvor tills jag storknar då jag åker och hälsar på henne!

Back home again for the second time

Nu har vi kommit hem igen till Pentlands för andra gången sen senaste riktiga blogginlägget. Feels good!

Efter nätterna vid Bethells Beach, sökte vi oss till norra Auckland. Närmare bestämt, Whangaraparoa. En stadsdel som såg ut som en flugskit på kartan, men visade sig vara betydligt större. Där hittade vi en mysig park vid en segelklubb, där vi lekte i lekparken och spenderade natten.

Följande dag var vi i behov av en dusch igen. Därför betalade vi hela 5 dollar för en simhall. Skönt att bli riktigt ren, och också få dagens dos av motion. Efter simhallsbesöket kom det ett meddelande av Linda. Hon var redan i Auckland, och vi trodde hon skulle komma först följande dag. Vi hoppade i bilen och styrde Herbert mot Auckland City.

Eftersom vi anlände så sent, ville vi inte betala för hostel, och parkerade utefter gatan, på Herbert Rd. Vad kan bli mer perfekt än så?

På morgonen styrde vi sen kosan till Pentlands igen. Underbart att vara hemma med kända ansikten. Där stannade vi hela helgen med kortspel, grillfest och mexikansk afton Downtown.

Måndagmorgon fortsatte vi vår resa, nu tillsammans med Linda. Vi körde österut till Coromandel och Hot Water Beach. Det var alldeles alldeles underbart att ligga i gropen på stranden med det heta vattnet från de underjordiska källorna. Efter denna njutning bestämde vi oss ändå för att köra vidare för att söka efter en sovplats. Vi hamnade i Whitianga på en parkeringsplats med utsikt över viken och havet.

Följande dag firade vi Lindas födelsedag med bakelser på Oliver's, det var ju faktiskt tisdag. Att Oliver's var ett bageri hör till detaljerna. Därefter körde vi ut mot Cathedral Cove, men på vägen hittade vi en lustig park, som vi bara var tvugna att besöka. Där såg vi allt från kanariefåglar till alpackor och strutsar. Från parkeringen vid Cathedral Cove väntade en 45 minuters promenad till en underbar strand med vackra klippformationer. Där stannade vi en stund, för att sen promenera tillbaka igen.

Därefter bar det tillbaka till Whitianga igen, till samma parkeringsplats. På morgonen var stans sheriff mindre glad, och berättade för oss att det var förbjudet att campa på allmänna platser. Detta ledde till att vi tog in på hostel för två nätter. Hostellet, Cat's Pyjamas, var mysigt, och 15 dollar på var betalade vi för att sova i Herbert där. På kvällen for vi till en lokal pub och sjöng karaoke och dansade.

Efter andra natten på hostellet, var det dags att köra vidare. Men först blev det en sväng till biblioteket för lite internet. Där gjorde vi valet. Vi kommer att stanna i Nya Zeeland ett helt år.

Nöjda och glada över beslutet fortsatte vi sen till ett vattenfall. Där tog vi en liten picknick. Vi åkte vidare för att kolla in Coromandel Town, där det inte fanns några parkeringsplatser som föll oss i smaken. Därför fortsatte vi ner till Thames. Thames var en större stad, så vi passade på att shoppa nödvändigheter. Sen bestämde vi oss för att köra tillbaka till Auckland.

Igen anlände vi sent, och tog därför en parkeringsplats som sovplats. Lite nojjiga efter sheriffen i Whitianga, såg vi till att vara därifrån före kl. 7 följande morgon. Då styrde vi kosan mot One Tree Hill där vi åt frukost med en underbar utsikt. Mätta i magen klättrade vi upp på berget, med en ännu bättre utsikt, tillsammans med alla får. Sen var vi redo för Pentlands igen.

På Pentlands möttes vi av Sussu, som var överlycklig att vi var tillbaka. Och visst känns det här som hemma! Här sitter vi fortfarande, och lär stanna en stund. Jennie fick jobb idag, och jag (Ina) söker för fullt, med stora förhoppningar på morgondagen. Även Linda hänger med ännu, men hon kör fortfarande på semesterväxeln.

Vi uppdaterar igen då vi har något som är värt att uppdatera om. Tjingeling!

Update: Coming soon

Solen skiner, och inte ett moln så långt ögat kan nå. Därför väljer vi att inte lägga ner mer tid framför datorn, och ni får helt enkelt vänta med blogg- och bilduppdatering ännu en liten tid.

//Nöjda och glada Jennie och Ina i Whitianga

Stadsliv vs. strandliv

(bilder längst ner i inlägget...)

Dagarna i Whangarei fördrevs med äkta stadsliv. De första två nätterna bodde vi på en parkeringsplats just utanför centrum. Då hade vi turen att uppleva vår första helmulna och regniga dag inne i stan, vilket resulterade i lite shopping.

Den tredje dagen kände vi oss i behov av en riktig dusch och tog in på en camping i närheten för att fixa till ett eget litet mini-spa. Egengjorda halloumiburgare till lunch, och sen öppnade vår salong. I toppform gjorde vi sen stan osäker på fredakväll.

På lördagmorgon körde vi Herbert till ett bostadsområde. Tidigare i veckan hade vi träffat på ett trevligt gäng, som sen lovat oss gratis parkering utanför deras hus. Perfekt! Så på dagen hängde vi med gänget till stranden och på kvällen ordnade vi fest i huset med DJ och massa folk.

Följande dag gav vi oss iväg efter frukost och en varm dusch, utan egentliga planer på vart. Styrde Herbert söderut, och efter x antal stränder stannade vi i Helensville. Där sov vi gott intill tågstationen.

Nu var vi återigen redo för strandlivet! Och i skrivandets stund har vi spenderat två nätter på en otroligt vacker surfingstrand, Bethells Beach, i Te Henga. Här fick vi också se vår första solnedgång i havet.

Det tog oss förövrigt cirka två veckor här, innan vi upptäckte att solen går åt fel håll. Mitt på dagen står den i norr. Trots det går den i alla fall även här upp i öster och ner i väster... Vi upptäckte förresten också för en vecka sen att os höll på. Bra man hänger med.

Eftersom vi inte mera har några specifika planer, förrän helgen då Linda anländer till Auckland, bestämde vi oss för att ge Herbert en snabb check up på servicestationen här i Kumeu, där vi nu sitter på biblioteket. Herbert är i skick, inga värre fel än de vi var medvetna om.. förutom att bromslamporna tydligen var söndriga. Hoppsan. Men nu är även det i skick!

Nu återstår bara att se vart vägarna för oss de kommande två nätterna. En sak är säkert, helgen ska spenderas i Auckland. Det börjar bli dags för klädtvätt igen... och även en grovrengöring av oss själva.

Regnigt Whangarei

Whangarei

Jennie försökte fixa fisk till lunch. Vi fick nöja oss med nudlar.

Bethells Beach

Bethells Beach

Jag (Ina) kommer att vara en cirkusapa då jag kommer hem

Bethells Beach

Underbar solnedgång

Bethells Beach

Sanden på stränderna här är svart.

Stekande hett dagtid, och helt omöjligt att gå på utan skor.

Strålande sol, skimrande vågor och slingrande vägar!

Torsdagen den 4 Februari blev både vi och Herbert rastlösa av storstadslivet och bestämde oss för att sticka iväg norrut mot Northland. Vi gav oss iväg på kvällen för att undvika Aucklands rusningstrafik. Allt gick som smort och plötsligt var vi ute på landsbygden. Vi möttes av varningsskyltar för både kor och kiwis. Vägen slingrade sig fram i backarna när mörkret föll. Men vi hittade lätt fram till vår camping i Sandspit. Där sov vi vår första natt i Herbert. Utvilade vaknade vi följande morgon och fick ta del av tidvattnets charm. Viken intill vår camping bestod nästan bara av sand och snäckor.

Följande dag drog vi vidare till Whangarei, för att titta på de omtalade vattenfallen. Vi hade tänkt övernatta där, men var fortfarande trötta på stadslivet så vi körde vidare. Slingriga vägar och vackra stränder förde oss genom små byar. Till sist tog en lång smal grusväg, och om möjligt ännu slingrigare, oss fram till en D.O.C camp i Whananaki. Med havets brus i bakgrunden sov vi gott även denna natt.

Morgonen därpå vaknade vi av smattrande regn på Herberts tak. Lika bra att köra vidare, tänkte vi. Utefter vägen blåste molnen bort och vi anlände till ett strålande Paihia!

I detta lilla semesterparadis spenderade vi våra följande sex nätter på en bilparkering. Med dricksvattnet från allmänna toaletter och duschen i havets vågor. Här trivdes vi och levde lite semesterliv med restaurangmat, slöa dagar på stranden, dans på natten och sist men inte minst en heldags kryssning i Bay of Islands med delfiner, spännande öar och friska fläktar.

När vi den sjätte morgonen skulle ta oss vidare hade även Herbert fastnat i semesterparadiset. Ingen ström i batteriet. Turligt nog var bilen utrustad med startkablar. (Borde kanske gett oss en hint?) Och vi befinner oss i Nya Zeeland där folk är hjälpsamma. Så relativt snabbt slapp vi oss iväg ändå. Inte nog med att batteriet dog ut. Herbert hade även spillt ut sin olja, så i Kerikeri blev det att köpa en oljeburk. Och för den bilintresserade kan vi berätta att oljestickan i en Nissan Serena befinner sig under passagerarsätet. Dock fyller man på oljan under förarsätet. Aldrig mer en japansk bil...

Nästa anhalt betydde lunch, World Famous Fish & Chips i Mangonui. En liten pittoresk havsby som inte hade mycket mera att komma med, men maten va god! Vi fortsatte vidare mot nästa övernattningsställe vid Doubtless Bay. En otroligt vacker strand men otroligt tråkig omgivning. Därför bestämde vi oss för att köra vidare direkt till nästa mål, Kaitaia. Väl framme i det som skulle vara största orten sedan Whangarei, insåg vi att allt var dött. Vilken spökstad! Här ville vi inte stanna. Vi hoppade in i Herbert igen, bestämde oss för att själva ta oss till nordligaste Nya Zeeland, dit vi först hade tänkt ta en bussfärd. På vägen upp stannade vi i Pukenui, där vi tog in på en liten mysig camping. Lagade extremt goda vegeburgare och gick och sov när mörkret föll.

Morgonen därpå vaknade vi tidigt. Det såg skönt mulet ut. Men som vanligt här kan dagen börja med lovande svalka och sluta med gassande solsken. Väl framme i Cape Reinga uppe i norr var det igen så varmt så vi trodde vi skulle förgås. Finländsk bastu, släng dig i väggen. I Cape Reinga möts Tasmanska Havet och Stilla Havet. Enligt maoriska legenden är det här andarna tar sig vidare till underjorden. Vi lunchade vid en D.O.C strand inte långt ifrån med maffiga surfingvågor. Dags att återvända söderut.

Ahipara blev vår följande destination i södraste delen av 90 Mile Beach, där även Herbert har fått känna sanden mellan krusorna. I Ahipara tog vi in på världens mysigaste hostel, lagade mat och blev bjudna på nybakad cirtonkaka i efterrätt.

Färden fortsatte följande dag ner mot Opononi och Omapere. Till sist tog vi in på en camping i Opononi där vi hade strålande utsikt mot havet och viken. Där fick vi våra kläder tvättade för första gången sen Auckland. I övrig tog vi det mestadels lugnt. Åt glass och simmade, som sagt, vi är på semester.

På morgonen körde vi upp till Waipoua Forest med trädet lika gammalt som Jesus, Tana Mahuta. Där träffade vi två svenskar som frågade om vi var från Finland. Trevligt att få prata eget språk med främlingar här. Därefter körde vi igen nedför kullarna för att känna pulsen slå igen i Dargaville. Första stället man kan kalla för stad på länge. Strosade runt i lite shoppar, spenderade en stor del av dagen på gratis wireless internet på biblioteket. På kvällen blev vi inbjudna till en cirkus skola! Kämpade och kämpade för att lära oss jonglering! Urkul, samtidigt som det var frustrerande. Vi skall köpa bollar i nästa cirkusaffär vi hittar!

Idag fortsätter färden via en swimming pool till Whangarei, den största staden i Northland! Nu skall vi ge den en till chans. Där kommer det att uppträda eldartister från cirkusen igår. Därefter är alla vägar oplanerade! Det får ni läsa om nästa gång vi har en dag över för internetanvändning!