Strålande sol, skimrande vågor och slingrande vägar!

Torsdagen den 4 Februari blev både vi och Herbert rastlösa av storstadslivet och bestämde oss för att sticka iväg norrut mot Northland. Vi gav oss iväg på kvällen för att undvika Aucklands rusningstrafik. Allt gick som smort och plötsligt var vi ute på landsbygden. Vi möttes av varningsskyltar för både kor och kiwis. Vägen slingrade sig fram i backarna när mörkret föll. Men vi hittade lätt fram till vår camping i Sandspit. Där sov vi vår första natt i Herbert. Utvilade vaknade vi följande morgon och fick ta del av tidvattnets charm. Viken intill vår camping bestod nästan bara av sand och snäckor.

Följande dag drog vi vidare till Whangarei, för att titta på de omtalade vattenfallen. Vi hade tänkt övernatta där, men var fortfarande trötta på stadslivet så vi körde vidare. Slingriga vägar och vackra stränder förde oss genom små byar. Till sist tog en lång smal grusväg, och om möjligt ännu slingrigare, oss fram till en D.O.C camp i Whananaki. Med havets brus i bakgrunden sov vi gott även denna natt.

Morgonen därpå vaknade vi av smattrande regn på Herberts tak. Lika bra att köra vidare, tänkte vi. Utefter vägen blåste molnen bort och vi anlände till ett strålande Paihia!

I detta lilla semesterparadis spenderade vi våra följande sex nätter på en bilparkering. Med dricksvattnet från allmänna toaletter och duschen i havets vågor. Här trivdes vi och levde lite semesterliv med restaurangmat, slöa dagar på stranden, dans på natten och sist men inte minst en heldags kryssning i Bay of Islands med delfiner, spännande öar och friska fläktar.

När vi den sjätte morgonen skulle ta oss vidare hade även Herbert fastnat i semesterparadiset. Ingen ström i batteriet. Turligt nog var bilen utrustad med startkablar. (Borde kanske gett oss en hint?) Och vi befinner oss i Nya Zeeland där folk är hjälpsamma. Så relativt snabbt slapp vi oss iväg ändå. Inte nog med att batteriet dog ut. Herbert hade även spillt ut sin olja, så i Kerikeri blev det att köpa en oljeburk. Och för den bilintresserade kan vi berätta att oljestickan i en Nissan Serena befinner sig under passagerarsätet. Dock fyller man på oljan under förarsätet. Aldrig mer en japansk bil...

Nästa anhalt betydde lunch, World Famous Fish & Chips i Mangonui. En liten pittoresk havsby som inte hade mycket mera att komma med, men maten va god! Vi fortsatte vidare mot nästa övernattningsställe vid Doubtless Bay. En otroligt vacker strand men otroligt tråkig omgivning. Därför bestämde vi oss för att köra vidare direkt till nästa mål, Kaitaia. Väl framme i det som skulle vara största orten sedan Whangarei, insåg vi att allt var dött. Vilken spökstad! Här ville vi inte stanna. Vi hoppade in i Herbert igen, bestämde oss för att själva ta oss till nordligaste Nya Zeeland, dit vi först hade tänkt ta en bussfärd. På vägen upp stannade vi i Pukenui, där vi tog in på en liten mysig camping. Lagade extremt goda vegeburgare och gick och sov när mörkret föll.

Morgonen därpå vaknade vi tidigt. Det såg skönt mulet ut. Men som vanligt här kan dagen börja med lovande svalka och sluta med gassande solsken. Väl framme i Cape Reinga uppe i norr var det igen så varmt så vi trodde vi skulle förgås. Finländsk bastu, släng dig i väggen. I Cape Reinga möts Tasmanska Havet och Stilla Havet. Enligt maoriska legenden är det här andarna tar sig vidare till underjorden. Vi lunchade vid en D.O.C strand inte långt ifrån med maffiga surfingvågor. Dags att återvända söderut.

Ahipara blev vår följande destination i södraste delen av 90 Mile Beach, där även Herbert har fått känna sanden mellan krusorna. I Ahipara tog vi in på världens mysigaste hostel, lagade mat och blev bjudna på nybakad cirtonkaka i efterrätt.

Färden fortsatte följande dag ner mot Opononi och Omapere. Till sist tog vi in på en camping i Opononi där vi hade strålande utsikt mot havet och viken. Där fick vi våra kläder tvättade för första gången sen Auckland. I övrig tog vi det mestadels lugnt. Åt glass och simmade, som sagt, vi är på semester.

På morgonen körde vi upp till Waipoua Forest med trädet lika gammalt som Jesus, Tana Mahuta. Där träffade vi två svenskar som frågade om vi var från Finland. Trevligt att få prata eget språk med främlingar här. Därefter körde vi igen nedför kullarna för att känna pulsen slå igen i Dargaville. Första stället man kan kalla för stad på länge. Strosade runt i lite shoppar, spenderade en stor del av dagen på gratis wireless internet på biblioteket. På kvällen blev vi inbjudna till en cirkus skola! Kämpade och kämpade för att lära oss jonglering! Urkul, samtidigt som det var frustrerande. Vi skall köpa bollar i nästa cirkusaffär vi hittar!

Idag fortsätter färden via en swimming pool till Whangarei, den största staden i Northland! Nu skall vi ge den en till chans. Där kommer det att uppträda eldartister från cirkusen igår. Därefter är alla vägar oplanerade! Det får ni läsa om nästa gång vi har en dag över för internetanvändning!