Sagan om ringen, Auckland - Wellington Del 2

Eftersom ni nu med spänning väntat alltför länge på att få höra hur jobbintervjun gick, ska vi nu berätta vad som hände då vi lämnade Taupo.

Då vi körde ner till Ohakune, fick vi köra genom the Desert, öken så långt ögat kan nå. Förutom bergen vid horisonten. Tongariro National Park, med snöklädda berg, och inte minst, vulkanen Mount Ngauruhoe som alltså är Mt Doom från Sagan om ringen. Maffigt. Där lunchade vi i kylan innan det var dags att vända av till Ohakune och jobbintervjun.

Jobbintervjun ja. Det var inte mycket till intervju, men dom visade oss runt i en halvfärdig restaurang och bar med stor potential, och bad oss återkomma den 10 juni för att provjobba. Visst sade vi, och fick då bråttom ner till Wellington. Nu skulle vi hastigt utforska södra ön!

Så vi hoppade in i Herbert och körde neråt, och långt efter att mörkret föll befann vi oss äntligen i utkanten av huvudstaden. I Upper Hutt hittade vi en mysig parkeringsplats där vi övernattade.

Regn och åter regn vaknade vi till. Men nu skulle mera sagan om ringen attraktioner ses. Vi körde runt och sökte, men det ända vettiga att se som vi hittade var Rivendell. Ett superfint parkområde, som hade varit helt perfekt att vandra på i hela dagen om bara vädret hade tillåtit.

På grund av just vädret sen, bestämde vi oss för att boka färjan över till södra ön redan nu. Vi irrade på i Wellington resten av dagen i väntan på färjans avgång, och på kvällen körde vi på båten. Båten i klass med RG Line tog oss sen över till södra ön, och nya spännande äventyr.

We're back in business! Auckland - Wellington Del 1

Här sitter vi i en teepee, och uppdaterar våran blogg. Men det här inlägget kommer att handla om resan ner från Auckland till Wellington, så teepee's får ni höra om först i nästa blogg. Haahaa.

I söndags slapp vi sist och slutligen ut ur storstaden (läs:dyngstaden) Auckland. Och livet lekte igen! Herbie var pigg och glad, och njöt av att rulla iväg ut i friheten. 150 km söderut, närmare bestämt Hamilton, blev vårt första stopp. Där vandrade vi runt i stan efter att mörkret hade fallit, och kröp sen in i Herbert någon gång runt 9, 10 tiden för att vara pigga och glada för shopping följande morgon.

Efter shoppingen på måndag förmiddag, drog vi vidare österut. Hade i planerna att besöka Hobbitbyn, men 65 dollar för något uppbyggt i efterhand, fick oss på andra tankar. Så vi körde vidare mot Tauranga. På vägen dit stannade vi även för lunch. Smaskiga nudlar, helt underbar utsikt, och allt detta för endast 1 dollar. Detta kallar vi vardagslyx! Lyxrestauranger får slänga sig i väggen!

Väl framme i Tauranga möttes vi av riktig semesteridyll. Detta är troligtvis en plats att spendera lite längre tid vid sommartid. Mysig stad överlag, med vackra stränder och vyer. Vi valde trots detta att fortsätta ner mot Rotorua. I stadens utkant bosatte vi oss sen bakom ett par grushögar.

På morgonen vaknade vi till en dimmig utsikt. Via Hell's Gate (ett spa vi aldrig besökte) körde vi in till Rotorua. Rotorua är en riktigt mysig liten stad, med nackdelen att det luktar alldeles förskräckligt. Hela staden är uppbyggd på vulkaniska marker. Detta är en plats väl värd att besöka, men inget ställe åtminstone vi skulle vilja spendera längre tid vid.

I Rotorua besökte vi biblioteket, parken mitt inne i stan, den ståtliga röda skogen The Redwoods utanför stan och på kvällen for vi till Rainbow Springs för att kika på kiwifåglarna! De vaknar upp till natten, så vi var tvugna att åka dit i mörkret, vilket resulterade i kassa fotografier, men bildbevis som bildbevis.

På onsdagen vaknade vi igen upp till en dimmig landsväg. I kallt och ruggigt väder fixade vi frukost och körde vidare ner mot Taupo. På vägen dit svängde vi ner till Wai-O-Tapu Thermal Valley. Där fick vi beskåda Lady Knox för 15 dollar, en livs levande geiser. Det låter maffigare än vad det var. För att geisern skulle få utbrott, sattes den igång med såpa. Trots detta blev resultatet det samma som vid ett naturligt utbrott.

Efter geisern betalade vi samma summa igen, för att även få promenera runt i resten av parken. Detta visade sig vara väl värt pengarna. Trots den ihärdiga svavelstanken bjöd parken på underbara vyer och intressanta pölar i trevliga färger.

Något trötta efter några ytterst aktiva dagar körde vi sen in till Taupo. Där unnade vi oss att ta in på hostel. Efter en välförtjänt dusch, traskade vi runt i stan en stund, för att sen ta det lugnt resten av dagen. Följande morgon väntade en arbetsintervju i Ohakune. Men mera om detta i nästa inlägg!

Greetings from the road!

Vi är back in business! Tillbaka ut på vägarna, fri som fåglar igen, ler lyckan mot oss. I skrivandets stund sitter vi på biblioteket i Rotorua. Sen Auckland har vi även hunnit med Hamilton och Tauranga. Men mera om det kommer i ett senare skede, med bilder och allt.

Ikväll ska vi kika på kiwi-tipporna, det blir roligt! Gör er redo för ett långt och informativt (hrm..?) blogginlägg någongång i framtiden. Nu ska vi leva så billigt som möjligt, vilket betyder övernattningar på parkeringsplatser, toalettbesök och vattenpåfyllning på allmänna vessor, lyxiga nudelmiddagar med vackra utsikter och kanske någon dusch vid simhallen lite nu som då.

Trots detta, får vi faktiskt lyxa till det, med gratis boende i Ohakune, nu på torsdag. Dit ska vi på jobbintervju. Håll tummarna för att vi båda får jobb där, så att vi får spendera vintern här i Nya Zeeland med skidbacken och Mount Doom utanför dörren!

Bye bye Auckland!

Om allt går som planerat, och vår lilla Herbert klarar av besiktningen på torsdag, sticker vi äntligen vidare från Auckland på söndag, för att söka nya äventyr!

It's all up to you now, Herbie! Håll tummarna!

Jennies lilla äventyr!

Efter många långa jobbsökar dagar och med ett jobb som var c. 2h i veckan bestämde sig Jennie att lämna Auckland för att åka ut på landet och plocka frukt.
Tänkte att 3 veckor borde bli passligt och det var det också. En dag till och man skulle blivit förstenad av tråkighet.




Platsen där jag jobbade/bodde var härlig men mystisk. Det var en 50-60 årig maori man som ägde ett litet hostell, c. 12-18 personer var vi som bodde där. Han fixade jobb åt oss på olika vingårdar där vi plockade frukt. Ibland jobbade vi 4h per dag och ibland ingenting alls. Hostellet var mitt ute i ingenting, närmaste by låg 10min bilväg bort så på de lediga dagarna var vi beroende av sjuss av ägaren för att komma in till stan. En dag var vi till Goat Island som jag sedan fick veta var en av de där "borde besöka" ställena.
Annat som man gjorde för att fördriva tiden var spela kort, läsa och glo på tv. Hade många sådana dagar som man skulle ha önskat sig där hemma där man alltid har för mycket möjligheter till aktiviteter. Därtill hade vi 2 bbq! Som ju bara var för mysiga!

Var även ute på promenader och njöt av den vackra omgivningar ganska ofta! Den ena vingården hade dock den överlägset bästa utsikten.

Summa sumarum var veckorna riktit trevliga, trevlit folk och trevliga kvällar. Men det var nog skönt att komma tillbaka till civilisationen. Rik blev man inte, c. 650 $ för 62h arbete. Oj så man skulle arbeta för sådana summor hemma! Men vi fick ju faktiskt en låda med 10 flaskor vin att dela på sista kvällen vi jobbade! Så en sådan bonus får man ju inte glömma! Och vindruvor åt man så man såg stjärnor varenda dag. :)

På skilda håll

Eftersom Jennie inte befinner sig i Auckland mera för tillfället har bloggen stått stilla. Trots detta bestämde jag mig nu för att blogga lite, så att alla nära och kära utanför facebookvärlden också får se att vi fortfarande lever och mår bra.

Jennie har som sagt packat ryggsäcken och stuckit iväg för några veckor. Hon plockar frukt i Warkworth, en bit norr om Auckland, eftersom hennes jobb här visade sig att inte räcka till. Själv jobbar jag numera 6 dagar i veckan på en italiensk restaurang, Invito, här mitt i smeten i Auckland. På grund av detta är det nu vanligt, tråkigt vardagsliv som gäller. Tyvärr. Men visst trivs jag ändå. Bor för tillfället till och med i lägenhet, mitt inne i stan, med Sky Tower som utsikt från sovrummet. Inte illa. Förutom jag, bor Sussu (en av de finska tjejjerna från hostellet) i samma rum, och i det andra rummet har vi en liten koreanska som vi kallar Muffins. Henne ser man inte mycket av, eftersom hon största delen av tiden hemma spenderar undangömd i sitt rum. Lika bra egentligen, då hennes engelska kunskaper har stora brister, så att det helt enkelt är omöjligt att föra en normal konversation med henne.

Förövrigt har inte mycket nämnvärt hänt de senaste veckorna. Som sagt är det vardagsliv som gäller nu. Men på torsdag tar jag troligtvis Herbert, som fortfarande står parkerad vid hostellet tillsammans med Linda, och sticker norrut för att hälsa på Jennie ett varv. Hoppas på bra väder, som de senaste veckorna inte visat sig alltför ofta. Hösten är här, och regn, hårda vindar och lite kyla till och med, hör till vanligheterna. Antar att den lilla trippen till Piha för två veckor sen var den sista dagen i bikini för denna säsong.

Vad skönt det var att komma sig bort från Auckland en stund, dagen då jag for till Piha tillsammans med gänget på hostellet. Solen sken, och vågorna var underbart roligt busiga. En riktig superdag, med lek och skratt på stranden. Ser verkligen framemot nästa sommar här, då man förhoppningsvis kommer att få bo vid stranden, om vi bara hittar jobb på något passligt ställe. Kanske man till och med tar sig tid att lära sig surfa.

Men nu är det ändå snowboarden som ligger närmast till. Vi hoppas på att få jobb i Queenstown till vintern, och då ska brädan på så ofta som möjligt! Måste erkänna att det känns lite lustigt att planera in vintern till juni, juli, augusti. Allt är tvärtom. Får se hur det känns sen då man är tillbaka på "rätt" sida av ekvatorn, då blir antagligen allt tvärtom igen. Bara en sån sak som att köra på högra sidan av vägen, känns redan nu väldigt långt borta. Man vänjer sig snabbt med alla dessa förändringar tydligen.

Förhoppningsvis ska detta inlägg även få Jennie att uppdatera denna blogg, så ni får höra om hennes tid tillsammans med alla vindruvsklasar också. Själv hoppas jag på att få äta vindruvor tills jag storknar då jag åker och hälsar på henne!

Back home again for the second time

Nu har vi kommit hem igen till Pentlands för andra gången sen senaste riktiga blogginlägget. Feels good!

Efter nätterna vid Bethells Beach, sökte vi oss till norra Auckland. Närmare bestämt, Whangaraparoa. En stadsdel som såg ut som en flugskit på kartan, men visade sig vara betydligt större. Där hittade vi en mysig park vid en segelklubb, där vi lekte i lekparken och spenderade natten.

Följande dag var vi i behov av en dusch igen. Därför betalade vi hela 5 dollar för en simhall. Skönt att bli riktigt ren, och också få dagens dos av motion. Efter simhallsbesöket kom det ett meddelande av Linda. Hon var redan i Auckland, och vi trodde hon skulle komma först följande dag. Vi hoppade i bilen och styrde Herbert mot Auckland City.

Eftersom vi anlände så sent, ville vi inte betala för hostel, och parkerade utefter gatan, på Herbert Rd. Vad kan bli mer perfekt än så?

På morgonen styrde vi sen kosan till Pentlands igen. Underbart att vara hemma med kända ansikten. Där stannade vi hela helgen med kortspel, grillfest och mexikansk afton Downtown.

Måndagmorgon fortsatte vi vår resa, nu tillsammans med Linda. Vi körde österut till Coromandel och Hot Water Beach. Det var alldeles alldeles underbart att ligga i gropen på stranden med det heta vattnet från de underjordiska källorna. Efter denna njutning bestämde vi oss ändå för att köra vidare för att söka efter en sovplats. Vi hamnade i Whitianga på en parkeringsplats med utsikt över viken och havet.

Följande dag firade vi Lindas födelsedag med bakelser på Oliver's, det var ju faktiskt tisdag. Att Oliver's var ett bageri hör till detaljerna. Därefter körde vi ut mot Cathedral Cove, men på vägen hittade vi en lustig park, som vi bara var tvugna att besöka. Där såg vi allt från kanariefåglar till alpackor och strutsar. Från parkeringen vid Cathedral Cove väntade en 45 minuters promenad till en underbar strand med vackra klippformationer. Där stannade vi en stund, för att sen promenera tillbaka igen.

Därefter bar det tillbaka till Whitianga igen, till samma parkeringsplats. På morgonen var stans sheriff mindre glad, och berättade för oss att det var förbjudet att campa på allmänna platser. Detta ledde till att vi tog in på hostel för två nätter. Hostellet, Cat's Pyjamas, var mysigt, och 15 dollar på var betalade vi för att sova i Herbert där. På kvällen for vi till en lokal pub och sjöng karaoke och dansade.

Efter andra natten på hostellet, var det dags att köra vidare. Men först blev det en sväng till biblioteket för lite internet. Där gjorde vi valet. Vi kommer att stanna i Nya Zeeland ett helt år.

Nöjda och glada över beslutet fortsatte vi sen till ett vattenfall. Där tog vi en liten picknick. Vi åkte vidare för att kolla in Coromandel Town, där det inte fanns några parkeringsplatser som föll oss i smaken. Därför fortsatte vi ner till Thames. Thames var en större stad, så vi passade på att shoppa nödvändigheter. Sen bestämde vi oss för att köra tillbaka till Auckland.

Igen anlände vi sent, och tog därför en parkeringsplats som sovplats. Lite nojjiga efter sheriffen i Whitianga, såg vi till att vara därifrån före kl. 7 följande morgon. Då styrde vi kosan mot One Tree Hill där vi åt frukost med en underbar utsikt. Mätta i magen klättrade vi upp på berget, med en ännu bättre utsikt, tillsammans med alla får. Sen var vi redo för Pentlands igen.

På Pentlands möttes vi av Sussu, som var överlycklig att vi var tillbaka. Och visst känns det här som hemma! Här sitter vi fortfarande, och lär stanna en stund. Jennie fick jobb idag, och jag (Ina) söker för fullt, med stora förhoppningar på morgondagen. Även Linda hänger med ännu, men hon kör fortfarande på semesterväxeln.

Vi uppdaterar igen då vi har något som är värt att uppdatera om. Tjingeling!