På vägen dit

Efter en lång natt i Helsingfors, slapp vi slutligen att checka in. Vi sökte direkt upp vår gate, så att vi sen fick ta det lugnt och gå till gaten sen när den skulle öppna. Ibland lönar det sig inte att vara i god tid tydligen. När vi kom oss till gaten igen hände ingenting. Alla satt i lugn och ro och väntade. Klockan gick, och vi började bli lite oroliga. Vi var inte dom enda. Personalen som skulle sköta boardingen såg också nervösa ut. Och plötsligt får vi höra att gaten har flyttats. Inte bara ett steg, utan till terminalen på andra sidan flygplatsen. Great! Vi såg framemot att få lugna ner oss efter allt springande tidigare för att hålla oss vakna. Nu fick vi istället springa mera.

Väl ombord på planet fick vi frukost och sen en timmes välförtjänt sömn. Mitt i allt var vi framme i Amsterdam. Där fick vi förflytta oss långa vägar igen, men denna gång fick vi hjälp av rullband. Vi visste att det var en stor flygplats, men inte att den var så stor. Utan att överdriva, tog det minst en halvtimme att förflytta sig från gaten vi anlände till, till den gate vi skulle fortsätta från. Och då gick vi dessutom på rullbanden. Därtill hade Amsterdam mycket intressant att bjuda på. Droghundar vinglade runt benen, och biffiga män med automatvapen gick runt och såg buttra ut. Mycket mer hann vi inte med där, förutom en liten boll med strawberry cheesecake glass från Häagen-Dazs. Den var god.

Ett enormt tvåvånings plan plockade sen upp oss, för att föra oss vidare till andra sidan kontinenten. Vi såg framemot en god natts sömn. Så blev inte fallet, tyvärr. Istället underhöll vi oss med varsitt tv, med massa filmer, serier och spel. Mycket mat fick vi också. Och gratis dricka. De elva timmarna kändes som en kortare evighet. Vi längtade till nästa elva timmars flygning.

Väl framme i Hong Kong fick vi en åtta timmars paus. Skräckslagna trodde vi först att vi var tvungna att spendera största delen av tiden utanför terminalen. Som tur var, slapp vi i alla fall direkt in. Där kände vi oss som hemma, och såg till att sköta våra facebook ärenden. Eftersom vi var i Kina, passade vi också på att vara kulturella och äta på Burger King. Men vi lovade oss själva att äta riktigt kinesiskt sen igen på hemvägen.

Efter flera kilometer på rullband i Hong Kong, fick vi äntligen sätta oss i det sista flyget. Något mindre än förra flyget, men ändå var det precis likadant. Förutom att vi äntligen fick oss lite sömn. Så på morgonen när vi vaknade nästan framme i Auckland, kände vi oss till och med nästan utsövda. Inte riktigt, men nästan.

Äntligen framme i slutdestinationen. Miljömässigt så långt hemifrån, men byggnader, affärer och liknande, var exakt som hemma. Nervösa gick vi till baggage-drop’en för att se om också våra ryggsäckar hittat hit från Helsingfors. Och visst hade dom hittat! Allt förutom en sandal rullade fram på bandet. Min (Inas) ryggsäck hade gått sönder, och skorna kom en och en på rullbandet. Tyvärr hittade bara tre av dom fyra skorna fram. Mammas ena sandal ville tydligen se mer av världen, efter att ha trampat på i Dagsmark alla dessa år. Var sandalen nu befinner sig är, och förblir, en gåta. Vi hoppas den får en trevlig resa. Bon Voyage!

Från flygplatsen hoppade vi på en buss in till Auckland. Osäkra var vi skulle stiga av, lät vi busschauffören styra våra öden, och säga till när vi var framme. Vi hoppade av, och hade inte den blekaste aning om var vi befann oss. Lyckat med tanke på våra närmare 30 kilos packningar, och den stekheta värmen. Nästa gång tar vi med oss en karta.

Efter att ha promenerat passligt länge, med hjälp av två snälla infödingar, stannade det till sist en snäll gammal dam med bil. Hon undrade om hon kunde köra oss dit vi skulle, eftersom det enligt henne var omänskligt varmt att gå i denna värme. Vi höll med henne om värmen, och hoppade in i bilen. Sökte fram rätt gata på hennes karta, och bad henne skjutsa oss till vårt backpacker hostel. Det visade sig vara ganska nära, men vi var ändå mycket tacksamma för skjutsen.

Vilket välkomnande till landet!

Gästfriheten som finns här, har vi svårt att tro att kan finnas någon annanstans. Alla vi mötte på ville hjälpa oss, utan att vi ens bad om det. Nu ska vi vila och ta det lugnt på vårt hostel, tillsammans med alla de andra trevliga ungdomarna.

I nästa blogginlägg berättar vi mer om våra första dagar här i Auckland.